Bästa

Tack och lov lyckades jag somna om vid fem tiden i morse och sen sov jag till åtta när jobbet ringde. Dagens tempo kan inte beskrivas som annat än mycket lugnt. Jag känner mig som en zombi. Både kropp och hjärna är helt slut. Det enda jag har gjort är att sortera undan alla grejorna från resan och packat det som ska tillbaka till jobbet.

Vid ett snåret kom mamma och pappa. De hade med sig soppa, frallor, tårta och vetelängd samt det bästa av allt – en flaska Ramlösa 😀. De är verkligen världens bästa föräldrar. Pappa fick några av sina presenter redan igår och mamma fick sina idag. De blev glada. Mamma fick låna ryggkorgen för att bära hem alltihopa 😀.

 

Dagens tårta för att fira min hemkomst och farsdag samt mina söta föräldrar.

I kväll har jag gett prinsen massage. Han har ont i ryggen.

Nu ser vi på film.

/Sofi

Jetlag

Klockan är 3.46. Jag har varit klarvaken sen kl tre. Kroppen är helt slut – den värker, magen bubblar, näsan rinner och öronen ringer efter flygresorna men hjärnan är hur pigg som helst och vill inte sova mer. Det är jetlag i ett nötskal. Inget kul alls! Det är bara att konstatera att det kommer dröja minst en vecka innan man fysiskt är på banan igen men den tiden finns ju inte. Jag ska vara tillbaka på skolan på torsdag. Då har UF-arna inlämning av sina affärsplaner. Jag måste även skriva omdömen inför utvecklingssamtalen. Det skulle redan vara gjort.

Efter en sådan här resa är det också många intryck att smälta och även det tar på krafterna. Som ansvarig för resan tillsammans med en kollega så lever man med ledarskapet för gruppen dygnet runt och deras välmående och säkerhet går alltid först och det tar mentalt på krafterna. Du är alltid på spänn för man vet inte vad som kommer och man kan inte pausa under själva resan. Det är tur att både Anita och jag är utrustande med en stor portion humor och självdistans vilket underlättar men det är ingen lätt balans att dels vara synerligen auktoritär i sitt ledarskap samtidigt som man dels måste vara århundradets medmänniska för att få gruppen att fungera och för att få individerna att må bra. Detta samtidigt som man även själv måste må bra under svåra förhållanden. På denna resan har vi verkligen haft marginalerna på vår sida och det menar jag bokstavligt, nu när man sitter hemma i soffan är det svårt att förstå varför man tar på sig ansvaret att leda en grupp ungdomar runt halva jorden när så mycket kan gå snett. Jag har tänkt igenom riskerna både en och två gånger och det rekommenderar jag alla att göra som funderar på att ta ett sådant här uppdrag och det är bara att konstatera att det är väldigt få personer som jag litar så mycket på att jag går med på att dela uppdraget med dem.

/Sofi