Här kommer en kort översikt över skomakeriets historia i Sverige. Översikten är en del av det arbete jag gör med att dokumentera Emmaljunga skofabrikshistoria. Översikten kommer att byggas på. Detta är bara ett första utkast. Vitsen med en historisk överblick är att sätta in fabriken i Emmaljunga i en större historisk kontext.
Människan har genom alla tider behövt skor så skomakaryrket är ett mycket gammalt hantverk. Ett hantverk som genom århundradena varit relativt oförändrat när det kommer till teknik och verktyg. Från början var skomakarna så kallade handskomakare och dessas historia finns dokumenterad sedan medeltiden. Precis som alla andra hantverkare tillhörde skomakarna skråväsendet och de äldsta skråordningarna kopplade till yrket är från 1480-talet. Skråna reglerade dock bara arbetet för de skomakare som verkade i städerna. På landsbygden såg det annorlunda ut. Där kunde bönderna i varje socken anställa en skomakare. Dessa kallades för sockenskomakare. I städerna hade skomakarna således oftast en permanent verkstad där de tillverkade finare skor till borgarna medan på landsbygden gick skomakarna runt till gårdarna och de tillverkade mest grova arbetsskor. Även soldater hade rätt att verka som skomakare på sin fritid. Skomakarna har historiskt sett varit den vanligaste och största hantverksgruppen i Sverige. Till en början garvade även de flesta skomakarna skinnet de behövde själv. Denna verksamhet slutade dock de flesta skomakarna i städerna med under 1600-talet medan man på landsbygden fortsatt med garvningen till 1800-talet. Till en början tillverkade de flesta skomakare endast beställningsarbeten men under 1800-talets mitt började man ha en del skor i lager. I samband med det började partiskomakeriet och ett förlagssystem att växta fram. Det innebar att hela eller delar av tillverkningen lades ut på hemskomakare d.v.s. att folk satt hemma och tillverkade hela eller delar av skor som sen såldes vidare. I Sverige var denna verksamhet speciellt utvecklad i Närke. Skorna såldes på marknader eller via lanthandlare. Rena skoaffärer fanns inte i någon större utsträckning i Sverige förrän på 1900-talet.
Inom skomakeriet har Sverige varit starkt influerat av Tyskland så många benämningar på arbetssätt och verktyg har tyskinspirerade namn. De tidiga skomakarnas lokaler behövde inte så mycket utrustning. Det som behövdes var bra ljus, tillgång till vatten till blötbaljan där lädret blöttes, en pall, ett bord och verktyg. I verktygs- och materialväg behövdes, läster i flera storlekar som man byggde upp skon på, skinn, trådar, sulor, tillskärningsverktyg mm. Tillskärningen d.v.s. när man skar ut skinnet till skon var det viktigaste momentet. Ju fler skor man kunde få ut från ett skinn desto mer pengar sparade man och olika delar av skinnet är olika bra till olika storlekar av skor. När man syr i en sko så kallas det för nåtling. När skinnet spänns över lästen och fästs vid sulan kallas för pinning. Då är det viktigt att det inte blir några bucklor i skinnet och att det blir väl sträckt.
De första maskinerna som kom inom skomakeriet var nåtlingsmaskiner. De kom under mitten av 1800-talet. De första svenska skofabrikerna kom på 1890-talet och efterhand som det kom fler maskiner blev arbetsfördelningen mer och mer uppdelad. På 1930-40-talet var den svenska skoindustrin som störst och då fanns ca 250 skofabriker. Efter att man släppte importen av skor fri på 1950-talet fick många svenska skofabriker slå igen. De importerade skorna var dels av bättre kvalité och dels billigare. Utvecklingen av fabriker har även lett till att handskomakeriet i stort sett har försvunnit. Idag räknar man med att ca 5% av de skor som köps i Sverige är tillverkade i Sverige.
Informationen i detta stycke kommer dels från intervjuer och dels från boken ”Hantverk i Sverige, Om bagare, kopparslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken”.
Spännande va 🙂 ? Fortsättning följer!
/Sofi
Sofi Holmgren 