Idag kan plussidan göras kort och minussidan lång. Idag har varit en riktig pissdag men så är det ibland.
Jag joggade i morse och vår städerska var här så huset är rent men i övrigt har allt annat gått trögt både med jobb och privat. Allt har bara stått och stampat och jag får inte svar på det jag behöver få veta.
Well well, imorgon blir säkert en bättre dag och till kvällsmat åt jag chokladbollar och godis så det är ju dumt att klaga allt för mycket 😄.
/Sofi
Sedan en relativt lång period tillbaka är min partner sjukskriven på grund av utbrändhet och stress. Jag har medvetet inte skrivit så mycket om det men jag känner nu att jag vill säga något om hur det är att vara den som står bredvid när någon annan inte mår bra.
För det första så är det väldigt ensamt. Min partner vill inte prata så mycket om sin situation för det är jobbigt. Jag har letat efter någon typ av stödgrupp för anhöriga men inte hittat någon så jag känner mig ibland väldigt ensam med mina frågor och tankar. Ställer jag för många frågor/fel frågor/frågor vid fel tid till min partner så blir han irriterad vilket jag är medveten om ingår i sjukdomsbilden men det är ändå jobbigt för jag vill ha information.
För det andra är det som en dålig gissningstävling. I och med att vi inte pratar om hur min partner mår vidare ofta så får man försöka att gissa sig till vilken energimängd han har. Oftast gissar jag fel – antingen har han mer energi än vad jag tror också blir det irritation när jag tycker att vi bör slå av på tempot eller så har han för lite energi också blir det irritation när jag drar igång något.
För det tredje är det en balansgång mellan att vara partner och att vara ”mamma”. En vuxen människa som man älskar ska man också respektera. Man ska respektera den personens beslut men om man som partner ser att beslutet kan leda fram till oönskade konsekvenser så vill man ju säga ifrån och då blir man som en mamma. Som till exempel när min partner är inne i en period då han känner att han har mer energi – då tackar han ja till alla erbjudande som kommer. Jag vet att en sådan period slutar med en ”krasch” och irriterat humör vilket jag tror att han också vet men ingen vill ju missa något roligt eller höra från ens partner vad man bör och inte bör. I ett sånt läge så har jag två val fast båda har lika kassa slutresultat. Vara tyst och säga ja vad kul och vänta på irritationen som kommer i samband med kraschen eller att säga ifrån och skapa irritation då. Irritationen är lika jobbig i båda fallen. Jag vet att vägen till att hitta rätt energinivå är en del av vägen tillbaka från utbrändheten och att den vägen är full av upp- och nedgångar och jag försöker att vara en stöttande partner men det är inte helt lätt alla gånger.
För det fjärde så undviker man emellan åt att föreslå saker som man kanske egentligen vill göra. När ens partner är låg vill man inte föreslå något som kan göra honom tröttare och när han är pigg tackar han ja till det som alla andra föreslår och då vill man ju inte lägga på mer själv eftersom man ju vet hur det kommer att sluta.
För det femte är det jobbigt när folk frågar hur det är. Jag vet att folk frågar av omtanke men jag vet inte vad jag ska svara. Det går upp och ner och det skiftar olika fort så situationen är svår att beskriva.
För det sjätte får aldrig någon utomstående se en dålig dag vilket gör att de tror att allt är bra och att min partner kan köra för fullt vilket inte är fallet. För varje minut han kör fullt ös krävs fem för återhämtning men det vet bara vi. Men att folk tror att han är bättre än vad han är gör att det snackas och tycks en massa vilket jag också upplever som jobbigt.
Nu låter det som om vi bara är irriterade på varandra hela tiden och att allt är svart men så är definitivt inte fallet. Det blir bättre och bättre och de flesta dagarna fungerar bra – väldigt bra – men vi har väldigt små ork marginaler när det kör ihop sig vilket ju händer ibland. Det var ju dessutom länge sedan som jag själv hade full kapacitet.
Jag vet att det kommer att bli bra tillslut och jag älskar min partner över allt annat men det är inte bara enkelt att vara nära någon som är sjuk. Jag var inte heller så rolig att ha att göra med för några år sedan då jag var som tröttast.
/Sofi
Läs den här boken! Den är otroligt vackert skriven och den är väldigt intressant och dagsaktuell. Boken är skriven av Duraid Al-Khamisi som flydde tillsammans med sin familj från Irak till Sverige när han var liten. Boken handlar om hur han och hans familj har upplevt uppbrottet från Irak, flykten och om hur det var att komma till Sverige. Detta är en bok med många olika dimensioner och den erbjuder många sätt att se på saker och ting. En riktigt bra bok!
/Sofi
Sofi Holmgren 