Tid när något väldigt abstrakt trots att vi mäter den i år, dagar, timmar och minuter. Men hur långt eller kort något är kan kännas olika från händelse till händelse.
Om några timmar är det exakt 20 år sedan jag blev knivskuren under Valborgs firandet i Lund. Då var jag 15 år. Nu är jag 35 år. På många sätt känns det som att det inte var så länge sedan men ser man på siffrorna så har jag ju levt mer än dubbelt så länge sedan dess och så klart har mycket hänt under de senaste 20 åren.
Att bli knivskuren var ett trauma, tiden efter var ett trauma även om man kanske inte tänkte på det som ett sådant då. Som 15-åring visste man inte vad ett trauma var. Men jag minns att rättegångarna var fruktansvärda upplevelser, försvarsadvokaten gick på en som en ångvält och hela situationen kändes absurd. Jag var även extremt rädd för hämnd eftersom händelsen blev polisanmäld och för att det hela gick till rättegång. Det var nog de värsta känslorna tror jag. Jag missade även första dagen på gymnasiet på grund av rättegång. Det minns jag att jag tyckte var jobbigt. Det är svårt att komma ihåg hur man tänkte som 15-åring. Jag vet att jag inför mina föräldrar och andra vuxna ville verka mer vuxen än vad jag var. Jag ville sköta mina tankar själv på något vis och jag tyckte att det var jobbigt att prata om det som hänt med vuxna. Det kändes pinsamt att vara ett offer. Hur jag tänkte i kontakten med mina jämnåriga minns jag inte riktigt. Jag hade inte svårt att prata om det som hänt tror jag i alla fall men jag tyckte det var pinsamt att alla i Lund visste vad som hänt. På något sätt var uppmärksamheten både av ondo och av godo. Ibland skulle jag vilja kunna prata med mitt 15-åriga jag och fråga hur jag tänkte och kände.
Det jag vet idag är att det var en händelse som tog lång tid att bearbeta. Under många år funderade jag mycket över det som hänt och över varför det hände mig. De frågorna har jag så klart inte fått några svar på och det kommer jag heller aldrig att få. Bitvis har jag också varit väldigt arg på hela rättssystemet och de sociala myndigheterna som lätt en ung person falla mellan stolarna. Det gjorde att det hela kändes som ett ännu större misslyckande än vad det redan var eller vad man ska säga.
Hur händelsen har påverkat mig som människa är svårt att svara på. Man har ju bara ett liv och det som har hänt har hänt och man får aldrig se några andra alternativ på hur det kunde ha varit. Jag tror dock inte att det hela har påverkat mig allt för negativt. Det har bitvis känts tufft och framför allt väldigt orättvist men jag tror också att det har stärkt mig. Hur vet jag inte riktigt men går man igenom något riktigt svårt så har man ju det att luta sig tillbaka emot i andra svåra situationer.
/Sofi
Sofi Holmgren 