utbränd

Min partner är sjukskriven

Sedan en relativt lång period tillbaka är min partner sjukskriven på grund av utbrändhet och stress. Jag har medvetet inte skrivit så mycket om det men jag känner nu att jag vill säga något om hur det är att vara den som står bredvid när någon annan inte mår bra.

För det första så är det väldigt ensamt. Min partner vill inte prata så mycket om sin situation för det är jobbigt. Jag har letat efter någon typ av stödgrupp för anhöriga men inte hittat någon så jag känner mig ibland väldigt ensam med mina frågor och tankar. Ställer jag för många frågor/fel frågor/frågor vid fel tid till min partner så blir han irriterad vilket jag är medveten om ingår i sjukdomsbilden men det är ändå jobbigt för jag vill ha information.

För det andra är det som en dålig gissningstävling. I och med att vi inte pratar om hur min partner mår vidare ofta så får man försöka att gissa sig till vilken energimängd han har. Oftast gissar jag fel – antingen har han mer energi än vad jag tror också blir det irritation när jag tycker att vi bör slå av på tempot eller så har han för lite energi också blir det irritation när jag drar igång något.

För det tredje är det en balansgång mellan att vara partner och att vara ”mamma”. En vuxen människa som man älskar ska man också respektera. Man ska respektera den personens beslut men om man som partner ser att beslutet kan leda fram till oönskade konsekvenser så vill man ju säga ifrån och då blir man som en mamma. Som till exempel när min partner är inne i en period då han känner att han har mer energi – då tackar han ja till alla erbjudande som kommer. Jag vet att en sådan period slutar med en ”krasch” och irriterat humör vilket jag tror att han också vet men ingen vill ju missa något roligt eller höra från ens partner vad man bör och inte bör. I ett sånt läge så har jag två val fast båda har lika kassa slutresultat. Vara tyst och säga ja vad kul och vänta på irritationen som kommer i samband med kraschen eller att säga ifrån och skapa irritation då. Irritationen är lika jobbig i båda fallen. Jag vet att vägen till att hitta rätt energinivå är en del av vägen tillbaka från utbrändheten och att den vägen är full av upp- och nedgångar och jag försöker att vara en stöttande partner men det är inte helt lätt alla gånger.

För det fjärde så undviker man emellan åt att föreslå saker som man kanske egentligen vill göra. När ens partner är låg vill man inte föreslå något som kan göra honom tröttare och när han är pigg tackar han ja till det som alla andra föreslår och då vill man ju inte lägga på mer själv eftersom man ju vet hur det kommer att sluta.

För det femte är det jobbigt när folk frågar hur det är. Jag vet att folk frågar av omtanke men jag vet inte vad jag ska svara. Det går upp och ner och det skiftar olika fort så situationen är svår att beskriva.

För det sjätte får aldrig någon utomstående se en dålig dag vilket gör att de tror att allt är bra och att min partner kan köra för fullt vilket inte är fallet. För varje minut han kör fullt ös krävs fem för återhämtning men det vet bara vi. Men att folk tror att han är bättre än vad han är gör att det snackas och tycks en massa vilket jag också upplever som jobbigt.

Nu låter det som om vi bara är irriterade på varandra hela tiden och att allt är svart men så är definitivt inte fallet. Det blir bättre och bättre och de flesta dagarna fungerar bra – väldigt bra – men vi har väldigt små ork marginaler när det kör ihop sig vilket ju händer ibland. Det var ju dessutom länge sedan som jag själv hade full kapacitet.

Jag vet att det kommer att bli bra tillslut och jag älskar min partner över allt annat men det är inte bara enkelt att vara nära någon som är sjuk. Jag var inte heller så rolig att ha att göra med för några år sedan då jag var som tröttast.

/Sofi

4 eller 5 dagar?

Jag höll på att gå i väggen för några år sedan och för att klara mig så valde jag att gå ner till att bara arbeta 75 % så jag hade en ledig dag i veckan. I och med att jag bestämde mig för att vara tjänstledig istället för att bli sjukskriven så var det jag som fick ta den ekonomiska smällen själv. Det sved att det saknades några tusenlappar varje månad men jag hade haft ett långt samtal med mig själv innan beslutet. Jag vet att hade jag gått till en vårdcentral och beskrivit min arbetssituation så hade jag med största sannolikhet blivit sjukskriven på heltid (jag var i ett mycket dåligt skick t ex var mitt närminne inte att lita på överhuvudtaget, min empatiförmåga brast, jag levde i en tunnel där jag bara kunde titta framåt för annars skulle jag inte hinna med alla mina arbetsuppgifter, jag sov konstant när jag var ledig mm) men hade jag blivit sjukskriven så tror jag att jag hade mått sämre åtminstone i ett första skede. Hade jag blivit sjukskriven hade ju någon annan satt en stämpel på mig som sjuk och då hade jag ju tvingas till att inse det. Nu tog jag istället mina sista krafter och bestämde mig för att vara tjänstledig vilket gjorde att jag fick en dag i veckan då jag kunde sova ikapp. Från början hade jag högtsatta planer för min lediga dag. Då skulle jag ju göra allting som jag inte hunnit på grund av mitt jobb men det var bara att inse att kroppen och hjärnan behövde något annat. De behövde vila för att reparera sig. I och med att det var jag som fattade beslutet om tjänstledigheten så kändes det som att jag hade min värdighet kvar eller vad man ska säga. Att fast jag mådde så dåligt så hade jag kontrollen över mitt liv och för mig var det viktigt. Vägen mot beslutet var lång den tog ca 2 år – en period då saker och ting bara blev värre och värre så det har varit en långprocess att vända det destruktiva.

Nu har det gått ungefär 1,5 år sen jag blev tjänstledig på deltid, första året arbetade jag 75 % och i år 90% men jag har fortfarande en dag i veckan ledigt. Eller rättare sagt inte just nu, mellan vecka 3-12 arbetar jag fem dagar i veckan eftersom jag har en extra kurs under vår terminen och skillnaden märks framförallt nu när även tågen strular så mycket. Jag har långa arbetsdagar och behöver jag bara åka in till Hässleholm fyra dagar på en vecka så fungerar det men lägger man på den femte dagen och några timmars tågstrul på det per vecka så blir jag trött. Att ha en hög arbetsbelastning under några veckor kommer jag inte att dö av. Det är hanterbart om man vet att tid för vila och återhämtning kommer sen men jag får nog snällt inse att vill jag fortsätta att arbeta i Hässleholm där jag trivs väldigt bra så kommer jag nog aldrig klara av att arbeta fem dagar i veckan plus pendlingen.

Vissa insikter kommer till ett högt pris. Jag vill må bra och kunna känna att jag även har en meningsfull fritid och då kan livet inte bara beså av arbete och det är inte lätt att hantera för någon som verkligen älskar sitt arbete och som har investerat hur mycket tid som helst i det. Men men, lite klokare blir jag väl för varje år som går!

/Sofi