Den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Nu är det emellertid dags att publicera sammanfattningen av vår fantastiska tur till Stockholm för ett tag sedan då min lilla gubbe fick pris. Att få gå på kalas med Kungliga Vitterhetsakademien var något ut över det vanliga och det gör vi så klart gärna om.
Som jag skrivit tidigare var det kallt när vi kom fram till Stockholm och det gör ju en inte helt motiverad till att byta till ”lättare” kläder – läs långklänning. Tur att jag fått med min pälsjacka.
Vi hade bestämt att vi skulle lämna rummet kl 15.30 för att ha god tid på oss att gå men som vanligt var vi sena när vi skulle iväg mot Riddarhuset. Anledningen till det var att mina hål i öronen växt igen. Jag fick hål i öronen när jag var fyra år och jag har alltid haft örhängen varje dag fram tills för några år sedan då öronen börjat bli lite infekterade och kliade. Så där stod jag med lösnaglar som jag inte hade kontroll över och jag gav mig den på att det skulle lyckas att få igenom dem igen. Jag tryckte och tryckte och till slut gick det. Då var jag helt slut och stressad. Dagen efter var öronen helt lila av all mörbultning men skam den som ger sig. Jag kunde ju inte gå utan örhängen.
Nå väl, iväg kom vi i kylan och slasket om än lite försenade. Väl framme i Riddarhuset skulle man hänga av sig där nere och sen gå en våning upp till Riddarsalen. Alla var väldigt fint kläda. Många vackra klänningar och smycken och många medaljer. Merparten av de inbjudna hade tagit klädkoden på allvar och jag tycker det är tråkigt med dem som inte gör det. Klädkod skapar en stämning. I Riddarsalen skulle Chris sitta på första raden. Jag fick plats på tredje.
Medan vi satt och väntade spelade en kvartett vid namn ADDE-kvartetten och sen under själva ceremonin sjöng Adolf Fredriks gosskör. Avslutningsvis spelade Per Gross på blockflöjt. Mycket stämningsfull musikunderhållning.

Själva ceremonin i sig inleddes med att kungen, drottningen och akademin gick in i salen och intog sina platser. Sen beskrev två personer ur akademin deras verksamhet och därefter började prisutdelningen. Mycket högtidligt. Motiveringarna lästes upp, pristagaren kallades fram och sedan kallades kungen fram också överlämnade han priset. Så pampigt! För er som inte vet måste alla andra resa sig varje gång kungen reser sig så det var mycket upp och stå eftersom det var många priser.
Det sista som hände i Riddarsalen innan vi bussades iväg mot Eric Ericsson hallen (tidigare Skeppsholms kyrka) för middag var ett föredrag av Gunnel Engwall professor i romanska språk om ”Svenska skribenter på franska”. Mycket intressant, med en tydlig poäng samt lite akademiskt småkul och underfundigt.
När vi kom till Eric Ericsson hallen serverades det vin och plockmat till att börja med medan alla letade upp sina bordsplaceringar. Jag och gubben var placerade vid olika bord men båda fick mycket trevligt sällskap. Lite i sju ställde sig alla vid sina bord men ingen fick sätta sig ner innan kungen satt sig och ingen fick gå hem innan kungen gått. Vett och etikett är inte lätt!
Under middagen var det tal och Stockholms stundentsångare stod för underhållningen. Mycket trevligt! Maten var god och vinet till maten var ännu godare. Nedan ser du menyn:

Hela arrangemanget var väl ordnat och mycket trevligt från start till slut. Det var en fröjd att få vara med. Efter maten var det först kaffe och avec – till och med jag tog en liten likör och sen var det drinkar. Jag drack en gin och tonic.

Tror att vi var hemma igen på hotellet runt klockan ett på natten.
En sån upplevelse! Jag är så glad för att jag fick vara med!
/Sofi